Så här års tänker jag på hunden jag hade. En Berner Sennen som jag kanske egentligen borde låtit somna in många år innan hon dog. Hon var skräckslagen för raketer.
Jag hade aldrig haft någon hund innan, och det är inte så lätt att veta hur man ska bete sig när ens hund börjar bli alltmer rädd för att gå utanför dörren. Jag trodde det var viktigast att hon fick sin motion, så jag "tvingade" ut henne. Ibland skjutsade min pappa oss en bit och så gick vi hem. Eller sprang rättare sagt. Hon hade bråttom hem och det small då och då.
Hon var strax under två år, och det var några år där kring 1990 som det var rena kriget. Raketerna och smällarna började smälla i början av december och det varade till ett par-tre veckor efter nyåret. Ingenstans kom hon undan. Jag körde långt, långt ut i skogen för att gå promenad, men hon var redan så rädd då att hon bara kissade, sen ville hon till bilen igen.
Jag var hemma på nyår, hunden låg drogad under bordet. Jag gav henne massor av Valeriana-tabletter, säkert tre gånger dosen, men det var hemskt att se henne, flämtande, dräglande, darrande med skräck i ögonen. Och då hade vi ändå inte sett nyårsnatten..
Året när hon var två tog det ett halvår efter nyårsaftonen innan hon gick promenader igen, men det var aldrig detsamma. Korta promenader, hon gjorde vad hon behövde så snabbt som möjligt, sen ville hon hem igen. Många grannar undrade nog varför den här stora hunden inte fick mer motion, varför vi bara var ute 5-10 minuter.
Året efter sövde vi henne. Hos veterinären fick vi en sorts gul vätska som hon blev slö och apatisk av, men hon sov djupt. Jag hade fest hemma från och med då, hon trivdes alltid bra när det var fullt med folk och musik, kanske var det för att eventuella ljud utifrån dämpades bra.
Jag har skällt ut föräldrar med små barn som smäller smällare, ungdomar med raketer, jag lärde mig att bli arg genom den här hunden, lärde mig att reagera och säga till över orättvisor och dumheter jag ser. Men så maktlös som jag känt mig inför den stora massans intresse av skjutande och pangande, så maktlös har jag aldrig känt mig inför något annat, förlossningsdepressionen inkluderad.
Jag tycker inte om fyrverkerier, det finns en besk eftersmak i de sprakande färgerna och det är inte bara djur, traumatiserade människor från krigsdrabbade länder och äldre jag tänker på, det är väldigt mycket tungmetaller som släpps ut.
Men mest lider jag med alla rädda hundar. Visst, man ska försöka träna skotträdsla redan på förhand, men hur många tänker på det? Att en hund tål skott från gevär och gillar jakt är inte heller någon garanti, för ljudet från raketer och smällare är så mycket högre ljudfrekvens. Jag har också läst att många hundar upplever ljudet som smärta. "Stick dig själv med en nål i örat tills du vänjer dig." Nej, det går ju inte att vänja sig då.
Hoppas på förbud på sikt. Skulle vilja se ett allmänt förbud utom kl 00 nyårsnatten, och förbud att ha med hundar på fyrverkerier.
Gott Nytt År!
Jag hade aldrig haft någon hund innan, och det är inte så lätt att veta hur man ska bete sig när ens hund börjar bli alltmer rädd för att gå utanför dörren. Jag trodde det var viktigast att hon fick sin motion, så jag "tvingade" ut henne. Ibland skjutsade min pappa oss en bit och så gick vi hem. Eller sprang rättare sagt. Hon hade bråttom hem och det small då och då.
Hon var strax under två år, och det var några år där kring 1990 som det var rena kriget. Raketerna och smällarna började smälla i början av december och det varade till ett par-tre veckor efter nyåret. Ingenstans kom hon undan. Jag körde långt, långt ut i skogen för att gå promenad, men hon var redan så rädd då att hon bara kissade, sen ville hon till bilen igen.
Jag var hemma på nyår, hunden låg drogad under bordet. Jag gav henne massor av Valeriana-tabletter, säkert tre gånger dosen, men det var hemskt att se henne, flämtande, dräglande, darrande med skräck i ögonen. Och då hade vi ändå inte sett nyårsnatten..
Året när hon var två tog det ett halvår efter nyårsaftonen innan hon gick promenader igen, men det var aldrig detsamma. Korta promenader, hon gjorde vad hon behövde så snabbt som möjligt, sen ville hon hem igen. Många grannar undrade nog varför den här stora hunden inte fick mer motion, varför vi bara var ute 5-10 minuter.
Året efter sövde vi henne. Hos veterinären fick vi en sorts gul vätska som hon blev slö och apatisk av, men hon sov djupt. Jag hade fest hemma från och med då, hon trivdes alltid bra när det var fullt med folk och musik, kanske var det för att eventuella ljud utifrån dämpades bra.
Jag har skällt ut föräldrar med små barn som smäller smällare, ungdomar med raketer, jag lärde mig att bli arg genom den här hunden, lärde mig att reagera och säga till över orättvisor och dumheter jag ser. Men så maktlös som jag känt mig inför den stora massans intresse av skjutande och pangande, så maktlös har jag aldrig känt mig inför något annat, förlossningsdepressionen inkluderad.
Jag tycker inte om fyrverkerier, det finns en besk eftersmak i de sprakande färgerna och det är inte bara djur, traumatiserade människor från krigsdrabbade länder och äldre jag tänker på, det är väldigt mycket tungmetaller som släpps ut.
Men mest lider jag med alla rädda hundar. Visst, man ska försöka träna skotträdsla redan på förhand, men hur många tänker på det? Att en hund tål skott från gevär och gillar jakt är inte heller någon garanti, för ljudet från raketer och smällare är så mycket högre ljudfrekvens. Jag har också läst att många hundar upplever ljudet som smärta. "Stick dig själv med en nål i örat tills du vänjer dig." Nej, det går ju inte att vänja sig då.
Hoppas på förbud på sikt. Skulle vilja se ett allmänt förbud utom kl 00 nyårsnatten, och förbud att ha med hundar på fyrverkerier.
Gott Nytt År!